bloggar med de rätta orden.

Åh, jag har hittat många bloggar som sätter ord på saker som egentligen är så svårt. Här är några av dom. (Klicka på namnen för att komma till hela inläggen)

Niotillfem:

När mitt ex ringde var jag kort.
- Vad har hänt med dig?
- Inget har hänt med mig. Jag mår bättre nu bara.
- Men sandra. fattar du inte att du bara mår sämre? Fattar du inte det?
Och jag blev arg och slängde på luren för att han störde mig i min dekadens.

Och en söndag, det var dagen efter påskafton så ringde min telefon och det var han.
- Sandra. Jag har träffat någon.

Och efter att vi lagt på satte jag på stereon på högsta volym, hämtade en askkopp från köket och mina cigaretter ur min väska. Och sedan lade jag mig i sängen och rökte tio cigaretter på raken.
Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda.
Och plötsligt kändes allt bara på låtsas.
Vad då träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten paus tills vi ses igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm under ytan

Halkade hem i nattvinden.
Ringde låssmed när nycklarna var borta.
Åt Ben & Jerry-glass till frukost. Skivade i en banan och toppade med chokladsås.
Låg och tänkte på vikten.
Funderade på om det var idag jag skulle komma över dig.
Ställde in promenaden runt Årstaviken.
Lyfte ibland på telefonluren för att kontrollera att den fungerade.
Vi bråkade ofta. Slog i dörrar, kastade saker, frös ut med ögonen och berättade elakheter bakom ryggen. Vi ignorerade på caféer, gick förbi på gatan men längtade efter varandra så att hjärtat nästan brann sönder. Det var bara så, vi ville för mycket, tyckte för mycket samtidigt. Men en veckas tystnad kändes alltid som en livstid när man var femton och till slut hamnade vi alltid bredvid varandra på en hemmafest, rökte en cigarett och blev bästa vänner igen för alltid och för evigt. Han var kär i min bästa tjejkompis och bokstaverade JAG ÄLSKAR DIG med snöig känga under hennes balkong och han ringde mig tusentals nätter och grät ut. När jag hade klackskor för första gången och vi promenerade hem i sommarnatten bar han mina skor i handen och jag fick låna hans. Vi sov hos varandra flera gånger i månaden, bytte blandband och hemligheter. Allt gick så fort, vi var femton sexton sjutton arton nitton tjugo och jag lyssnade tröstade drack te drack öl dansade bråkade saknade älskade honom.
Slår knäna mot pannan och känner mig ensammast i Sverige trots att du sitter precis bredvid. Du spräcker trumhinnor med viskningar, jag pressar handflatorna mot öronen, vill inte höra.
”Tänk om det fanns fler som skulle låta mig förstöra deras liv. Som skulle offra framtid och bekantskapskrets för att ta hand om mitt tunga hjärta när det inte orkar slå i takt. Om det fanns fler så kanske jag skulle låta dig gå.”
Och på hemmafester, i en taxi, på balkonger och på restauranger kan du fortfarande prata högt och gestikulera stort och skratta brett, och ingen kommer att ana. Och du kan springa genom Vasaparken, somna sent och luta ditt ben mot en annans under bord, men allt inuti dig är ändå bara ett enda svarthål. För det kommer aldrig att bli ni igen. Och du kommer aldrig att bli glad igen. Och den här våren kommer inte innehålla ett spår av honom. Och ibland så slår det dig så hårt att det inte går att resa sig ur sängen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur han och jag är för stort för att definiera och hur jag tänker på det ibland. Och vad vi har gått igenom. Och hur vi har mått. Och vad vi har dalat, och sprungit iväg och krossat saker och kommit tillbaka och gråtit ut på hallgolven vid den andres fötter. För att landa i köket tidig morgon och äta filmjölk mot diskbänken, eller i en korsning kom nu så dricker vi kaffe och andas.

Och hur han idag köper med sig efter-skolan-croissanter, och hur vi äter dem med hallonsylt och dricker O´boy framför Vänner. Inslingrande. Omslingrade. I min röda soffa.

Hur. Efter allt. Ändå. Hur mycket jag tycker om honom. Hur enkelt det är för oss att vara. Och hur svårt.

Stockholm under ytan

”Jag vill att du kysser mig utan att jag ber om det” sa jag.
”Vill du att jag kysser dig?”
”Ja”.
Och det var sista gången du gjorde det. Jag tror jag tittade på TV i en vecka med nerdragna persienner. Firman ringde inte mer. Jag slängde manuset i soporna.
Jag har sett dig flera gånger sedan dess. Du har en röd kappa som syns på avstånd. Jag har sett dig med dina vänner. Du verkar oskadd. Jag borde vara det också; det hann inte gå någon tid egentligen. Fort in och fort ut. Men du lämnade ett avtryck. Det är sorgligt att jag hänger kvar vid ditt minne. Det borde inte vara så. Inte nu efter så lång tid. Jag kan inte riktigt svara på varför. Jag vet bara att om det inte är en sjukdom som jag har så finns det heller ingen bot.
blogstats trackingpixel

3 reaktion på “bloggar med de rätta orden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>